♚

 


 

 

Det är fredag, men det känns inte i kroppen. Inte någonstans. 

Det är bara en vanlig, tråkig dag i veckan. Ingenting speciellt, trodde jag. 

 

Men nu sitter jag här, helt oförberedd på vad som kommer hända. Jag vet att han är på väg hit, han är så otroligt nära mig nu att det där pirret i magen äter upp mig inombords. 

 

"Du kan komma ut nu." skriver han och utan att tänka så reser jag mig så fort upp att killgänget brevid mig i soffan rycker till och tysnar när jag lämnar rummet. 

 

Stegen i trappan vart så lätta att jag flög fram, jag var inte nervös längre. Jag hade ju faktiskt längtat efter den här dagen. Längtat efter att få möta denna främmande men ändå så bekanta.

Mina ögon blickar ut mot folkmassan utanför byggnaden, massa ungdomar var samlade på det stora ytliga torget och gjorde det svårt för mig att se honom. Jag letade efter ansiktet jag bara sett på bild, som jag bara har skymtat från min mobilskärm på kvällarna när jag och han pratat oavbrutet hela dagarna. Jag kunde känna hur han säkert stod och log åt mig just nu, när jag förvirrat tittade runt. Men som om han roppade på mig, så tittade jag ner på det nedersta trappsteget.

Där stod han i en svart rock och en väska över axeln. Jag kände hur mina läppar formades till ett leende när jag mötte hans blick. Han kände nog likadant för hans ansikte lös upp och så sträckte han ut sina armar. 

Jag hann inte ens komma ner för det sista trappsteget innan han omfamnade mig. Han var säkert två huvuden längre än mig. 

 

"Oj, du är lång." sa jag när han släppte taget om mig och sedan drog upp väskan längre upp på axeln. 

"Är det dåligt?" svarade han fort. 

 

Hans arm snudade vid min när vi började gå bredvid varandra, jag kunde inte se hans ansiktsuttryck om han kände sig stött eller om det var ironi bakom meningen. 

 

"Nej absolut inte, det är snyggt." sa jag och log. Även om han inte såg mitt leende, så hördes det för han skrattade till. 

 

Jag visste att han hade flickvän, men jag visste även att våran relation till varandra skulle bli så mycket mer än bara kompisar. Jag kommer ihåg att han en kväll hade frågat mig vad jag ville ha för relation med honom. Bara att han frågade den frågan betyder att han har tänkt tanken. Tänkt tanken att vi två skulle hålla ihop länge. 

Jag hade svarat enkelt tillbaka att kompis-nivå var tillräckligt för mig, men vi båda två visste att vi ville ha mer. 

Vi ville ha någon att ligga bredvid när ens partner inte är där, någon att få lägga armen om när man känner sig frusen eller bara ha en person att umgås med när det inte finns någon annan där.

 

Han ville ha det. 

Jag ville ha det. 

 

Så vi går igenom stan, köper milkshake och hamburgare på donken och går och sätter oss på en bänk någonstans på söder. Vi pratar och skrattar, allt från våra familjer till allmäna saker runt om oss. Han pratar om ett café han ska ta mig till, att där har de bäst livemusik och espresso.

Han påpekar även att jag har ett hål på knäet på mina jeans och så pillar han med pekfingret i det, jag ler över beröringen och berättar att det gör alla mina vänner.

 

 

Sedan blir klockan mycket och hans håltimme börjar rinna ut. 

Jag vet inte vart jag är någonstans och jag känner honom knappt, men jag vet att jag inte vill lämna honom.

 

Inte nu, inte sen.

Jag vill umgås mer med honom. 

 

Som om han läste mina tankar så sneglar han mot mitt håll och ler sorgset. 

"Jag vill inte gå tillbaka till skolan." säger han och tittar sedan ner på sina skor. "Jag har lust att dra hem dig till mig och bjuda dig på kaffe." 

 

Den sista meningen gjorde mig helt varm inombords och jag bara kände, det här är så inte jag. 

Jag gör inte sånt här. Men även om min hjärna ville säga nej och berätta att jag kanske borde åka hem, så sa hela min kropp ja. Jag vill hem till denna främling. Det okända blev plötsligt så spännande, jag ville se och uppleva mer. 

 

Så vi tar tunnelbanan hem till honom, byter några gånger och går sedan en fem minuters promenad och sedan är jag där. Utanför hans port till lägenheten. 

Vi åker upp i en liten hiss, så liten att vi står tätt intill varandra. Han berättar att när han var liten så hade det varit omöjligt att få in honom i en sådan här hiss, för det trånga utrymmet skrämmde honom. 

Precis som om gud svarat min bön om att hissen inte skulle fastna, så öppnar han dörren och jag går lättat ut. 

Fyra steg och vi är framme vid en dörr där hans efternamn står i fetstil ovanför brevinkastet och han låser upp. 

 

Lägenheten luktade som honom. 

Det luktade gott. 

 

Han for in i sitt sovrum och sätter på musik. Jag hör medan jag står i hallen och tar av mig jackan, hur han sätter på soul. Han lyssnade inte så mycket på soul, men han visste att jag gjorde det. 

Han möter mig i köket och ler.

 

"Kaffe var det va?" säger han och börjar sätta på vatten.

Jag står lutad mot en bänk och iakktar honom. Han tar ut två koppar, en liten och en stor. Han förklarar att den stora koppen är hans favorit, men att jag får låna den idag. Det varma vattnet kokar klart och han häller upp och lägger sedan i två skedar snabbkaffe. 

Han sträcker fram koppen till mig och jag tar emot den med båda händerna. Jag följer den långa kroppen in i vardagsrummet och jag sätter mig i soffan medan han öppnar balkongdörren och sedan sätter sig på en pall framför mig.

 

"Är det okej om jag röker?" frågar han och tar fram en påse tobak och en tallrick. Jag nickar och följer hans linjer i asniktet, ner mot bröstet och sedan ner på tallricken. Han börjar rulla en cigg och jag känner hur jag blir imponerad över hans taktik, han slickar sedan på kanten av pappret och jag möter hans blick när han gör det. En rysning for genom kroppen och jag ser något attraktivt hos honom. 

Kanske den mystiska, stygga sidan hos honom eller det skäggiga ansiktet och de djupa bruna ögonen. 

 

Vi sitter länge och lyssnar på musik. Ibland i tystnad och ibland diskuterande. 

Han sätter sig bredvid mig i soffan och visar mig en video på hans mobil, han var så nära att jag kunde känna kaffe och ciggdoften från hans andetag. 

 

Utan att komma på hur jag hamnat här, så ligger jag ner i soffan. Under en filt med honom. Tittandes på ett program på tv. 

Han lutar mot mig och har sin arm om mina ben, vi skrattar så mycket åt reklamerna och kommentarerna på tv:en, att vi glömmer bort vilka vi är och vart vi är.

Sedan dyker solen upp och vi flyttar på oss i soffan, han hamnar med sitt huvud på min höft och lägger sin arm om mina lår. Ibland när han skulle ändra läge så smekte han min rumpa. 

Försiktigt men ömt. 

 

"Du får inte gå, jag vill kidnappa dig och aldrig mer lämna tillbaka dig." säger han och borrar in sitt ansikte mot mig. Jag ler och strycker honom på ryggen. 

 

Tio minuter senare sitter jag på tunnelbanan hem, med mobilen i handen och läser ett sms från honom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Strålkastarna lyser upp det mörka rummet och en tjock fuktighet strömmar igenom den stora lokalen. Friskluft kunde man verkligen inte kalla detta, men ändå var hela golvet fullt med människor. Dansandes mot varandra och med armarna i luften. Detta var frihet för många, att bara få släppa loss och vara en person de annars inte kan vara. Själv var jag den här personen överallt förutom här, på det här stället hade jag aldrig varit på förut. Men jag stod nu här lutandes mot en vägg och letade efter ditt bekanta ansikte bland folkmassan. Jag var här för din skull, för jag visste att det var här du var. Det var här du släppte ut allt och fick vara den där personen som du vill vara. Problemlös och lycklig bland människor som inte vet vem du är.
Som inte vet något om din bakgrund.  
Men jag vet vem du är, jag vet alla dina dåliga sidor och hur din blick kan vara så mjuk och varm och sedan bli så hård och ilsken på en sekund. Men ändå är jag här.
Jag stirrar ut mot människorna som håller om varandra och gungar till musiken som spelas från ett bås lite längre in i rummet. Man kunde känna basljudet enda in i själen, hur mitt hjärta började dunka i takt till musiken. Även fast att längtan efter dig är så stor så började det kännas hopplöst att stå här och vänta. Men då ser jag en mörk ryggtavla och en kropprörelse som jag bara sett en gång tidigare. Den mörka varelsen vänder sig om och jag ser ditt ansikte.
Det var du.
Du tittar mot mitt håll medans du dansar, men dina mörkbruna ögon är tomma för du ser inte mig. Dina armar åker upp i luften och du ler. De blöta avtrycken på din svarta t-shirt, den blanka pannan och de djupa ringarna under ögonen bevisade att du hade varit här ett tag.
En lång blond tjej lägger sin hand på din axel och drar dig mot sig. Hennes ljusa hår och vita hy var äckligt snyggt mot din mörka stil och chokladbruna hud. Du lägger dina händer på hennes höfter och ni dansar synkade mot varandra. Människorna runt omkring er bryr sig inte om er, de dansar fortfarande likadant som de gjorde innan. Men jag står här och ser händelsen, jag är fastfrusen men en varm bubblande känsla sprider sig i kroppen.
Jag behöver nu inte ligga vaken på kvällarna och tänka på hur du mår, du kan faktiskt ta hand om dig själv och kan älska igen. Jag gav dig hela mig och du gav mig hela dig.

Men det är över nu.

Vi är över det nu. 
Medans dina händer glider upp och ner för den blonda dansörens kropp så viskar hon saker i ditt öra. Kanske viskar hon att du är snygg, kanske vill hon ta med dig hem eller så kanske hon tycker att den mystiska sidan av dig är intressant. Jag kommer aldrig få veta, men jag ser att du mår bra. För som om du hörde mina tankar eller mina andetag så tittar du bort mot mig. Du håller fast blicken på mig och sedan ser jag hur dina ögon blir glansiga och ett litet snett leende syns igenom folkmassan. Den natten lovade jag mig själv att aldrig mer tänka på dig, för du var inte min längre.

 

 

Skrev en novell på min skrivandekurs igår, så tänkte lägga upp den här så ni får läsa. 

Pojken i familjen börjar plötsligt gråta, tyst och stilla för sig själv.

Ingen annan i familjen tycks bry sig om detta.

Alla andra i familjen fortsätter som vanligt.

 

Pappan håller en vinflaska i den högra handen och häller upp glas efter glas. Mamman sitter och pratar glatt i telefonen med sin väninna, något som hon gör väldigt ofta vid matbordet. Dottern iakttar sin mamma, en undran och sorg speglas i hennes ögon. Hon försöker, precis som sin lillebror, få sina föräldrars uppmärksamhet. Men ingen av dem lägger märke till sina två barn. De båda är fullt upptagna av att fortsätta med sitt eget. Pappan tappar nu den halvtomma flaskan i golvet och börjar bli högljud, skriker saker åt mamman. Höjer handen i en gest och utbrister att hennes mat inte smakar gott. Mamman ger honom en manande blick medans hon trycker mobilen hårdare mot örat, sedan tittar hon ner på sin tallrik. Köttfärslimpan hon har kämpat med simmar runt i den bruna såsen med potatisarna, lite lingonsylt hade hon även ansträngt sig att göra sent kvällen innan.

 

Pojkens tårar blir nu tyngre och tyngre, de sprider sig ner över hans kinder och ögonen blir som små streck. Ett skrikande ljud kommer upp ur hans lungor.

 

 

Lite uppmärksamhet är allt han vill ha, bara lite.

 

Om han gör ifrån sig ljud i protest, då kanske de tar upp honom. Vaggar honom till sömns och strycker bort hans lockar från pannan, precis så som de gjorde innan problemen mellan mamma och pappa vart alldeles för stora. Men ingen av dem tittar ens åt hans håll. De reser sig istället upp och saker flyger runt i rummet. 

Hans storasyster som annars brukar vara så stark och lägga armarna om honom när mamma och pappa bråkar, sitter nu helt fast frusen och kollar på sin lillebror.

Rädsla står det skrivet i hennes panna. 

Men hans tårar och desperata försök till ett gensvar var hjärtskärande, så hon reser sig nu upp. Slår bort alla nedfallna stolar som var i hennes väg, bär upp honom och lägger handen om hans huvud. 

 

Vad fuckin tror du tror jag ska stå här tyst o glo
medans ni lobbar för att vi inte e svenska nog
inte svenska nog för vad
för jag minns det som igår hur jag kände när jag var barn
jag va stolt att bära farsans färg
stolt att tala morsans språk
och ingenting ut av det ledde till nån krock
inte då
inte förns jag åkte till Kallhäll och jag fick springa för ett liv
dom ville ta en sommar kväll
dom kanske va 20 buler medans jag var ensam blatte
jag sprang förbi polisen men dom lyte knappt på hatten
dom ville väl se mig blöder
dom ville väl se mig slagen
och du frågar mig varför
jag inte litar på lagen
du borde ställa samma fråga till bengen
eller till valda politiker som fifflar bort våra pengar
samma personer som stänger skolor o sitter o längtar
efter en homoget land med blonda blåögda svenskar
o samtidigt säljer ut älderården
o har mage att klaga på paraboler
o på en som bara vill leva sitt liv
för där han flydde från va döden o lukta på han
så kn*lla dig alla dom som tycker likadant
integration e bara ett ord de fuckn’ lika bra
att vi säger som de e svart på vitt
vissa e mindre värda inte värda ett fuckin’ shit
den här går ut till alla sveriges partier
inte bara till sd eller bara till sp
utan till alla som har fått de o gå sämre
jag e stolt att vara svensk men jag skäms för att va svenne.